anmodade jag även stora högkvarterets gäster att deltaga i mina morgonpromenader, varunder jag mottog så väl deras bekymmer som deras förhoppningar samt hjälpte många oroliga själar, innan de störtade sig över min förste generalkvartermästare för att hos denne mera detaljerat framlägga de önskningar, förhoppningar och förslag, de hade på hjärtat.
Efter min återkomst till ämbetslokalen följde ytterligare överläggningar med general Ludendorff och därpå direkta föredragningar av mina avdelningschefer i mitt arbetsrum.
Jämsides med denna tjänsteverksamhet gick handläggningen av till mig anlända personliga brev. Antalet människor, som trodde sig skriftligen böra utgjuta sitt hjärta för mig angående alla upptänkliga angelägenheter eller delgiva mig sina tankar, var icke litet. För mig var det fullständigt uteslutet att själv läsa allt. Härtill behövde jag en särskild arbetskraft, en officer. I denna korrespondens spelade poesien lika väl som prosan en roll. Hänförelse och dess motsats visade sig i alla möjliga skiftningar. Det var ofta ganska svårt att uppkonstruera ett samband mellan de mig förelagda ärendena och min tjänsteställning. För att endast taga två bland de hundratals exemplen, så fick jag aldrig klart för mig, vad jag såsom chef för högkvarterets generalstab hade att göra med det i och för sig oavvisligt nödvändiga bortskaffandet av soporna i en landsortsstad eller med en tysk chilenskas förkomna dopattest. Detta oaktat gjorde man i båda fallen anspråk på mitt bistånd. Utan tvivel låg ju i dylika skriftliga hänvändelser en rörande, om ock mången gång en smula naiv tillit till mitt personliga inflytande. Där jag hade tid och tillfälle, hjälpte jag gärna, åtminstone med min underskrift. Längre gående egenhändigt ingripande ansåg jag mig dock i de flesta fall böra underlåta.
Vid middagstiden var jag regelbundet befalld till föredragning hos Hans majestät kejsaren. Härvid uppdrog
