Sida:Ur mitt liv.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
164

naturligtvis personalombytet obetydligt. Dock var det då och då möjligt att taga hänsyn till officerarnas enträgna längtan att åtminstone tidtals få användas vid fronten. Även uppstodo tillfällen och lägen, då det var nödvändigt att utsända officerare till särskilt viktiga delar av våra egna eller våra allierades fronter. Men i allmänhet fordrade sammanhanget i det utomordentligt invecklade och mångsidiga arbetet åtminstone de äldre officerarnas ständiga närvaro i deras krigsbefattningar inom högsta krigsledningen.

Även döden grep med hård hand in i vår krets. Redan såsom högste befälhavare på ostfronten hade jag 1916 förlorat min mig mycket nära stående, allmänt värderade, personlige adjutant, major Kämmerer, genom följderna av en förkylning. I oktober 1918 dukade kapten von Linsingen under i influensa (spanska sjukan), vilken vid denna tid krävde talrika offer bland stora högkvarterets personal. Tvärt emot så väl läkarens som kamraternas enträgna föreställningar ansåg sig icke kapten von Linsingen böra lämna sin post under de då rådande utomordentligt svåra tiderna, förrän han kroppsligen utmattad och skakad av feber dock måste lämna arbetet ur sina händer, för sent för att kunna räddas. Vi förlorade i honom en så väl till begåvning som karaktär lika högt stående kamrat. Hans unga hustru hann icke komma i rätt tid för att tillsluta hans ögon. Många, som periodvis tillhört min stab hava dessutom senare stupat vid fronten.

Bilden av vårt liv skulle vara ofullständig, om jag icke även talade om de besökande, som överallt och vid alla tider inställde sig hos oss. Härvid tänker jag icke på det ständiga av- och tillflödet av personer från talrika yrkesklasser, vilka officiellt måste komma i beröring med oss, utan på dem, som av flerfaldiga andra intressen fördes till oss. Jag öppnade gärna dörr och hjärta för envar, förutsatt att han själv ärligt kom mig till mötes. Våra gästers antal var stort. Vi voro endast ett fåtal dagar utan dylika. Icke blott Tyskland och dess bundsförvanter utan även de