mesta mycket livlig. Den rörde sig otvunget och under de mest öppna uttalanden inom alla de områden, som omedelbart berörde oss eller voro av allmänt intresse. Även det glada humöret kom till sin rätt. Att understödja detta ansåg jag som en plikt mot mina medarbetare. Jag gladde mig, då jag märkte, att våra gäster mången gång voro synbart överraskade, å ena sidan av vårt tillitsfulla lugn och å andra av otvungenheten i vårt umgänge.
Efter vårt aftonsamkväms avslutande begåvo vi oss gemensamt till ämbetslokalen. Där hade under tiden de senaste dagrapporterna inkommit och lägena på de olika fronterna grafiskt fastställts. Orienteringen meddelades av en yngre generalstabsofficer. Av händelserna på krigsskådeplatserna berodde det, om jag nu ännu en gång ingående måste överlägga med general Ludendorff eller om jag icke längre behövde taga honom i anspråk. För officerarna vid min trängre stab började arbetet på nytt. Mången gång voro ju först nu de slutliga hållpunkterna för avfattande och utgivande av slutgiltiga bestämmelser givna, eller inträffade nu först de tallösa kraven, påminnelserna och förslagen från arméerna och övriga myndigheter. Den dagliga tjänstgöringen slutade därför sällan före midnatt. Avdelningschefernas föredragningar hos general Ludendorff räckte nära nog regelbundet in på den nya dagens första timmar. Det fordrades redan då alldeles särskilt lugna tider, för att min förste generalkvartermästare skulle kunna lämna sitt arbetsrum före midnatt, vilket han varje dag åter beträdde redan vid början av dagens 8. timme. Vi gladde oss alla, om general Ludendorff någon gång förmådde unna sig någon stunds ledighet tidigare, en ledighet, som ju dock endast kunde räknas i timmar. Allas vårt liv och arbete, våra tankar och känslor gingo fullständigt upp i varandra. Minnet härav fyller mig ännu i denna stund med tacksam tillfredsställelse.
Vi förblevo i allmänhet en strängt sluten krets. Med hänsyn till en regelbunden ordnad tjänstgöring var