lösning var emellertid politiskt alltför våldsam, för att den utan den mest trängande nöd skulle kunnat finna anhängare hos oss. Vi trodde oss böra förfara varsammare mot Rumänien, kanske i förhoppning, att det skulle gräva en grop åt sig själv. Detta inträffade visserligen också, men efter vilken kris och vilka offer!
Då den österrikiska ostfronten sammanstörtade ryckte Rumäniens deltagande i kriget på våra motståndares sida upp i påtaglig närhet. Det hade kanhända icke varit uteslutet, att denna fara till och med då ännu kunde hava avvänts, om den tyska planen på ett stort motanfall mot den ända till Karpaterna framträngda ryska sydflygeln hade kunnat förverkligas. Allenast på grund av de ständigt återkommande sammanbrotten inom de österrikisk-ungerska linjerna kom denna operation icke till utförande. Anfallskrafterna försvunno i försvarsfronter.
Inför denna utgång av striderna på ostfronten hade tyska högsta krigsledningen i mitten av augusti i samförstånd med general Jekoff tillgripit hjälpmedlet att med den bulgariska flygelarmén rikta ett stort slag mot ententekrafterna vid Saloniki. Planen kunde fullständigt godkännas så väl politiskt som militärt. Lyckades företaget, kunde man vänta, att Rumänien bleve skrämt och finge sina otvivelaktigt förefintliga förhoppningar om samverkan med Sarrail krossade. Rumänien skulle kanhända därför redan då föranletts att hålla sig lugnt, om starka bulgariska stridskrafter efter en seger över Sarrail bleve frigjorda för att efter behag kunna användas på annat håll. Den tyska krigsledningen råkade emellertid just genom detta bulgarernas anfall in i en viss militär motsägelse. Alldenstund den nämligen samtidigt var tvungen att koncentrera trupper i norra Bulgarien för att verka dämpande på de rumänska krigslidelserna, som med varje dag blevo allt starkare, drogos krafter, vilka skulle kunnat finna användning för anfallet mot Sarrail vid den macedoniska fronten, av politiska skäl till Donau. Detta den tyska högsta krigsledningens
