på, huruvida Rumänien vore villigt att i någon mån göra bruk av sin för ögonblicket starka ställning.
Ingenstädes syntes dessa fakta klarare inses, livligare kännas och mera fruktas än i Bulgarien. Dess regering dröjde med krigsbeslutet. Bör man förebrå den därför? Men då sedermera det bulgariska krigsbeslutet den 1. september fattats till vår förmån, trädde landet med alla sina krafter och med hela det hat, som det rumänska överfallet år 1913 i ryggen på det mot Serbien och Grekland hårt kämpande landet alstrat i folkets själ, fram vid vår sida. Den mördande dagen vid Tutrakan lämnade det första beviset på den krigslystna stämningen hos våra bundsförvanter.
Den förefintliga fälttågsplanen hade inför våra bristfälliga förberedelser naturligtvis tills vidare förlorat all betydelse. Fienden förfogade för det första över fullständig handlingsfrihet. Med hans krigsberedskap och hans numerära styrka, som genom den av oss kända ryska hjälpen ytterligare avsevärt stegrats, var att befara, att våra egna medel icke skulle vara tillräckliga att för närvarande i någon större grad inskränka denna den rumänska krigsledningens frihet. Varthän rumänerna än ville rikta sina operationer, vare sig över de Transsylvanska alperna mot Siebenbürgen eller från Dobrudscha mot Bulgarien, överallt syntes stora mål och lätta framgångar vinka dem. Alldeles särskilt trodde jag mig böra hysa farhågor för rumänsk-ryska offensivrörelser mot söder. Till och med bulgarer hade dragit i tvivelsmål, huruvida deras soldater skulle kämpa mot ryssarna. General Jekoffs fasta tillförsikt i detta hänseende — jag har redan förut talat därom — delades ingalunda allmänt i Bulgarien. Man kunde icke betvivla, att våra fiender skulle räkna med denna, hos åtminstone en stor del av den bulgariska armén, ryssvänliga stämning. Men även alldeles bortsett härifrån, låg det nära till hands för Rumänien att genom ett anfall i sydlig riktning räcka handen åt Sarrails armé, Hurudant skulle då vårt läge bliva,
