även om det endast lyckades motståndarna att på nytt avbryta våra förbindelser med Turkiet, såsom fallet hade varit före genomförandet av operationen mot Serbien, eller kanske alldeles spränga bort Bulgarien från vårt förbund? Ett ånyo isolerat Turkiet, samtidigt hotat från Armenien och Tracien samt ett Österrike-Ungern, som i det närmaste förlorat hoppet, skulle aldrig mera kunna övervinna en sådan omkastning av läget till vår nackdel.
Mackensens av min företrädare anbefallda, omedelbara framryckning motsvarade fullständigt stundens krav. En övergång över Donau med de i Nordbulgarien disponibla krafterna kunde dock härvid icke komma i fråga. Men det var redan tillräckligt, om vi frånryckte fienden initiativet i Dobrudscha och därigenom bragte oreda i hans fälttågsplan. För att verkligt och genomgripande ernå detta senare mål fingo vi icke inskränka fältmarskalkens anfall till erövringen av Tutrakan och Silistria. Tvärtom måste vi genom ett vittgående utnyttjande av framgångarna i Syddobrudscha söka väcka oro hos den rumänska krigsledningen för ryggen av sina vid siebenbürgska gränsen insatta huvudkrafter. Och detta lyckades oss verkligen. Inför fältmarskalkens framryckning till hotande närhet av linjen Constanza—Czernavoda såg sig den rumänska ledningen föranlåten att från sin mot Siebenbürgen riktade operation sända stridskrafter till Dobrudscha. Den försökte till och med att genom insättning av ytterligare friska krafter över Rahowo vid Donau, nedanför Rustschuk, falla Mackensens offensiv i ryggen. En vacker plan på papperet! Om den upprunnit i det rumänska eller någon av dess allierades tankecentra är ännu i dag icke känt. Efter de erfarenheter, vi haft av rumänerna intill dagen för detta Rahowo-intermesso, den 2. oktober, ansåg jag företaget mera än djärvt och icke endast tänkte, utan uttalade även tanken: »Man bör arrestera dessa trupper!» Denna önskan, klädd i lämplig orderform, uppfylldes även av tyskar och bulgarer på bästa sätt. Av det dussin rumänska
