Sida:Ur mitt liv.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
181

politiska och panislamitiska skäl locka sig att skicka en hel armékår till Persien.

Den tredje asiatiska krigsskådeplatsen, nämligen i södra Palestina, gav anledning till direkt oro. Det andra mot Suezkanalen riktade turkiska företaget hade i början av augusti 1916 strandat mitt i norra delen av Sinaihalvön. Därefter hade de turkiska trupperna så småningom trängts bort från detta område och stodo nu i södra delen av Palestina, i trakten av Gaza. Frågan om och när de här skulle anfallas syntes uteslutande bero av den tidpunkt, då engelsmännen hade utbyggt järnvägen från Egypten till området bakom sina trupper.

Det sålunda hotande anfallet mot Palestina syntes vida farligare för Turkiets militära och politiska tillvaro än ett dylikt mot det avlägset liggande Mesopotamien. Man måste antaga, att förlusten av Jerusalem — alldeles bortsett från att denna sannolikt skulle draga med sig förlusten av hela södra Arabien — skulle ställa den nuvarande turkiska politiken inför ett belastningsprov, vilket den icke skulle kunna tåla.

Ty värr voro de operativa förutsättningarna för den osmanska krigföringen i södra Syrien icke avsevärt bättre än i Mesopotamien. Här som där ledo turkarna, i skarpaste motsats till sina motståndare, av så utomordentliga svårigheter i fråga om de bakre förbindelserna, att en större förstärkning av deras stridskrafter utöver dessas nuvarande antal skulle betytt hunger, ja till och med törst för dem alla. Förplägnadsförhållandena voro även i Syrien tidtals tröstlösa. Till dåliga skördar, oavsiktlig och avsiktlig slapphet hos de ansvariga myndigheterna, kom den nära nog genomgående fientliga hållningen hos den arabiska befolkningen.

Talrika välmenta framställningar sökte under krigets lopp övertyga mig om nödvändigheten att med starkare krafter försvara Mesopotamien och Syrien, ja, att så väl på ena som andra platsen övergå till anfall. Intresset