Sida:Ur mitt liv.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
180

början av 1916, trodde vi oss kunna bedöma läget i Asien på följande sätt.

Den ryska offensiven i Armenien hade avstannat efter erövrandet av linjen Trapezunt—Erzinghan. Den turkiska offensiv, som på sommaren detta år ansatts söderifrån från Diabekr mot vänstra flanken av denna ryska framryckning, kom på grund av de oerhörda terrängsvårigheterna och de fullständigt otillräckliga underhållsmöjligheterna icke fram. Man kunde dock vänta, att ryssarna detta år med hänsyn till den i armeniska höglandet tidigt inträdande vintern snart på allvar skulle inställa sina anfall.

De båda turkiska Kaukasusarméernas stridskraft hade minskats oerhört, enstaka fördelningar existerade endast till namnet. Umbäranden, blodiga förluster, deserteringar hade verkat förhärjande bland trupperna. Med stora bekymmer emotsåg Enver Pascha den kommande vintern. Hans trupper saknade det nödvändigaste i beklädnadsväg och därtill erbjöd arméernas förplägnad i dessa utarmade, till största delen avfolkade och förödda trakter utomordentliga svårigheter. Av brist på drag- och klövjedjur måste de osmanska soldaterna uti det öde, vägfattiga berglandet tillföras strids- och livsförnödenheter genom bärarekolonner, vilka fingo tillryggalägga flera dagsmarscher. Kvinnor och barn funno däruti en mager inkomst, men även ofta döden.

Bättre voro vid denna tid förhållandena i Irak. Där hade engelsmännen för ögonblicket ännu icke hunnit så långt i utbyggandet av sina bakre förbindelser, att de redan nu kunde skrida till hämnd för Kut-el-Amara. Att de skulle taga en sådan, hyste vi hos oss ingen tvekan om. Om sedermera den turkiska styrkan i Irak räckte till att framgångsrikt motstå det engelska anfallet, förmådde vi icke bedöma. Trots den osmanska högsta krigsledningens synnerligen optimistiska uppfattning, rådde vi till förstärkande av de därvarande trupperna. Ty värr lät emellertid turkarna av