I slutet av oktober gingo fransmännen fram på östra stranden av Maas till en stort anlagd, djärvt genomförd motstöt och kastade våra linjer över ända. Vi förlorade Douaumont och hade icke mera några krafter för att återtaga denna för tyskt hjältemod så ärorika plats.
Vid denna framstöt hade den franske överbefälhavaren frigjort sig från det hittills gängse bruket av en dags- eller till och med veckolång artilleriförberedelse. Han hade endast kort tid förberett sitt anfall genom en stegring av eldhastigheten hos sitt artilleri och sina granatkastare till yttersta gränsen av materielens och servismanskapets prestationsförmåga och därpå omedelbart övergått till anfall mot den kroppsligen och andligen nedkämpade motståndaren. Vi hade visserligen redan inom ramen av de långa ihållande slagen lärt känna detta slag av fientlig anfallsförberedelse, men som inledning till en stor offensivhandling var den ny för oss och hade kanhända just denna omständighet att tacka för sin utan tvivel betydande framgång. På det hela taget slog oss fienden denna gång med vårt eget hittills använda anfallsförfarande. Vi kunde blott hoppas, att han under det kommande året icke skulle återupprepa det med samma framgång i ännu större omfång.
Striderna vid Verdun avstannade först i december.
Även Sommeslaget hade från slutet av augusti antagit karaktären av en utomordentligt förbittrad, rent frontal kamp mellan båda sidornas stridskrafter. Högsta krigsledningens uppgift därvid kunde endast bestå uti att till arméernas förfogande ställa de krafter, som erfordrades för att hålla ut.
Hos oss gav man detta slags strider namnet »Materialschlachten» (Materialslag). Från den anfallandes synpunkt kunde man även beteckna den såsom »storsläggetaktik», ty det saknades varje högre tanke i dess ledning. Stridens mekaniska och materiella element hade skjutits i förgrunden, under det att den andliga ledningen alltför mycket trädde tillbaka.
Om det icke från 1915 ända till 1917 lyckades våra
