vapen och ammunition. General Ludendorffs järnhårda arbetskraft har övervunnit denna allvarliga kris. Till min glädje hörde jag senare av frontofficerare, att frukterna av överläggningen i Cambrai snart hade gjort sig märkbara vid trupperna.
Vid detta besök i Frankrike hade storleken av de fordringar, som ställdes på vår västhär, för första gången fullt tydligt trätt mig till mötes. Jag tvekar icke att bekänna, att jag först då vann full inblick i västhärens dittills utförda prestationer. Huru otacksam var icke uppgiften för befäl och trupp, då i det påtvungna rena försvaret en synbar vinst alltjämt måste utebliva! Framgången i försvarsslaget för icke den försvarande, även om han är segerrik, bort från den ständigt tryckande belastningen, ja, jag skulle vilja säga bort från slagfältets elände. Soldaten måste avvara den mäktiga moraliska lyftning, som den segerrika framryckningen skänker, en lyftning av så outsäglig kraft, att man måste hava upplevat den för att kunna förstå den i hela dess storhet. Huru många av våra tappra soldater hava icke gått miste om denna den renaste lyckan för en soldat! De sågo knappast annat än skyttevärn och granathål, i vilka och om vilka de i veckor, ja, månader kämpade med fienden. Vilket oerhört slöseri med nervkraft och huru föga möjlighet att återställa densamma! Vilken pliktkänslans styrka och vilken osjälvisk hängivenhet krävdes icke för att under åratal kunna uthärda ett dylikt tillstånd i tyst försakelse av högre krigisk lycka! Jag tillstår öppet, att dessa intryck grepo mig djupt. Jag kunde nu förstå, hurusom alla, officerare så väl som manskap, längtade bort från dylika stridsförhållanden, och huru alla hjärtan fylldes av hoppet, att nu efter dessa utmattande slag äntligen en kraftig offensivrörelse skulle frambringa ett friskt krigiskt liv även på västfronten.
Och dock skulle våra befälhavare och trupper ännu länge få vänta på uppfyllelsen av denna sin längtan. Många
