Sida:Ur mitt liv.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
190

Det i sig slutna, lugna, statliga kraftmedvetandet, som Englands politiker bevarade, fann jag icke alltid hos de våra.

Varken under min verksamhet på de högre chefsplatserna vid ostfronten eller efter tillträdandet av befattningen såsom chef för högkvarterets generalstab kände jag något behov eller håg att mera än obetingat nödvändigt sysselsätta mig med dagspolitiska frågor. Visserligen ansåg jag ett fullständigt avståndstagande från politiken omöjligt för krigsledningen under ett koalitionskrig med dess oändligt många och olika, på krigföringen verkande beslut. Men såsom fullständigt motsvarande ett sunt tillstånd erkände jag detta oaktat även i vårt fall det, som Bismarck uppställt såsom norm för det ömsesidiga förhållandet mellan militär och politisk ledning i krig. Även Moltke stod på den bismarckska uppfattningens grundval, då han sade: »Ledaren har vid sina operationer att i främsta rummet behålla den militära framgången i sikte. Men vad politiken företager sig med hans segrar eller nederlag, är icke hans sak, deras utnyttjande är tvärt om uteslutande politikerns.» Men å andra sidan skulle jag dock icke kunnat stå till svars för mitt samvete, om jag icke gjort mina åsikter gällande i alla de fall, då andras strävanden, enligt min övertygelse, förde oss in på betänkliga banor, om jag icke drivit till handling, då jag trodde mig märka dådlöshet och bristande energi och om jag slutligen icke inför samtid och eftervärld med all skärpa framhållit mina åsikter, när krigföringen och mitt fäderneslands framtida militära säkerhet genom politiska åtgärder berördes eller till och med sattes på spel. Man måste medgiva, att gränserna mellan politik och krigföring väl aldrig med full skärpa låta sig uppdragas. Båda måste redan i fredstid samverka, alldenstund deras områden obetingat kräva en ömsesidig förståelse. I krig, där deras trådar tusenfalt ingripa i varandra, måste de oavbrutet ömsesidigt komplettera varandra. Denna svåra inbördes ställning kommer aldrig att låta reglera sig medelst bestämmelser. Till och med Bismarcks lapidarstil låter gränserna