synas flyta i varandra. Just i dessa frågor är det icke endast det sakliga materialet som fäller utslaget, utan även karaktären hos de på deras lösning arbetande personligheterna.
Jag medgiver, att jag skyddade ganska många uttalanden i politiska frågor genom mitt namn och mitt ansvar, även om de endast stodo i löst sammanhang med vårt krigsläge vid tiden i fråga. I dylika fall trängde jag mig aldrig på någon. Om någon ändå ville hava min åsikt, då någon fråga förekom, rörande vilken man väntade ett beslut och ett uttalande från tysk sida och icke fann något, såg jag intet skäl, varför jag skulle tiga.
En av de första politiska frågor, som mötte mig strax efter övertagandet av högsta krigsledningen, rörde Polens framtid. Med anledning av denna frågas stora betydelse under och efter kriget, anser jag mig böra ingå på gången av dess behandling.
Jag har tidigare aldrig känt någon personlig motvilja mot det polska folket, men å andra sidan skulle jag saknat varje fosterländsk instinkt, varje kännedom om historisk utveckling, om jag blundat för de svåra faror, vilka för mitt fädernesland lågo i ett återupprättande av Polen. Jag hyste icke den ringaste tvekan om, att vi aldrig i livet av polackerna skulle kunna vänta oss ens det minsta spår av tacksamhet för att vi med blod och svärd befriat dem från den ryska knutpiskan, lika litet som vi hava erhållit något som helst erkännande för den ekonomiska och andliga lyftning som de preussisk-polska delarna av vårt folk kommit i åtnjutande av. Likaledes skulle aldrig någon tacksamhetsskuld, om över huvud taget en sådan skulle erkännas i politik, hava avhållit det nyupprättade fria Polen från ett irredenta i våra närgränsande landsdelar.
Från vilken sida man än försökte lösa det polska problemet, måste alltid Preussen-Tyskland vara den part, som fick betala det polska kalaset. Österrike-Ungerns statsledning tycktes däremot icke frukta någon fara i skapandet
