av ett fritt, enigt Polen. Inflytelserika kretsar så väl i Wien som Budapest ansågo tvärt om, att det skulle vara möjligt att varaktigt binda det katolska Polen vid dubbelmonarkien. Genom Polens principiellt tyskfientliga hållning innebar denna österrikiska politik en svår fara för oss. Man kunde icke förneka, att härigenom fastheten av vårt förbund i framtiden skulle utsättas för ett i längden outhärdligt hållfasthetsprov. Högsta krigsledningen fick under sina omsorger för vårt framtida militära läge vid ostgränsen under inga omständigheter förlora denna politiska synpunkt ur sikte.
Ur alla dessa politiska så väl som militära synpunkter skulle enligt mitt förmenande Tyskland dragit den lärdomen att så litet som möjligt röra vid den polska frågan eller åtminstone behandla den, som man i dylika fall uttrycker sig, dilatoriskt. Men detta hade ty värr icke från tysk sida skett. Orsakerna, varför vi frångingo, vad försiktigheten biöd, äro mig obekanta. I mitten av augusti 1916 hade nämligen mellan de tyska och österrikisk-ungerska riksledningarna träffats en överenskommelse, enligt vilken snarast möjligt det offentliga utropandet av ett självständigt konungarike Polen borde äga rum. Detta avtal hade man försökt göra smakligare för oss tyskar, genom att de båda fördragsmakterna förbundo sig att icke låta någon del av sina en gång polska landsdelar tillfalla den nya polska staten, och att Tyskland fick sig tillerkänt högsta befälet över den enhetliga polska framtidsarmén. Båda utlåtelserna ansåg jag för utopier.
Genom detta offentliga utropande skulle de politiska förhållandena inom området bakom vår ostfront fullständigt förändras. Min företrädare hade till följd härav ofördröjligen protesterat mot detta utropande. Hans majestät fällde utslaget till general von Falkenhayns förmån. Men nu var det klart för var och en, som kände tillståndet i Donaumonarkien, att den i Wien en gång träffade överenskommelsen icke skulle förbliva hemlig. Väl kunde den ännu
