och att den därefter igångsatta värvningen av polska frivilliga blev fullständigt resultatlös. Värvningsuppropet rönte icke blott intet understöd av det katolska prästerskapet utan framkallade öppet motstånd.
Omedelbart efter manifestets kungörande framträdde motsättningen mellan Österrikes och Tysklands intressen i det polska problemet. Våra allierade eftersträvade allt mera öppet en förening mellan Kongress-Polen och Galizien under deras behärskande inflytande. Gent emot dessa strävanden, så vida de icke av vår riksledning över huvud taget kunde bringas att stranda, ansåg jag mig åtminstone böra uppträda till förmån för en motsvarande förbättring vid vår ostgräns enligt rent militära synpunkter.
Egentligen kunde alla dessa frågor endast avgöras genom krigets utgång. Jag beklagade därför livligt, att vår tid under kriget alltför mycket togs i anspråk av dem. För övrigt bör jag betona, att de friktioner, som på det politiska området uppstått med vår allierade, aldrig utövat något som helst inflytande på vårt ömsesidiga militära förhållande.
En liknande roll, som Polen spelade i våra förbindelser med Österrike-Ungern, spelade Dobrudscha i våra politiska och militära mellanhavanden med Bulgarien. Vid Dobrudschafrågan rörde det sig i grund och botten om, huruvida Bulgarien i och med den oinskränkta besittningen av detta land skulle få vägen över Czernavoda-Constanza i sin hand. Skedde detta, så behärskade det den sista och näst orientbanan viktigaste landförbindelsen mellan Centraleuropa och den hitre Orienten. Bulgarien insåg naturligtvis det gynnsamma tillfället, att under kriget av oss tillkämpa sig ett medgivande i denna riktning. Å andra sidan bad Turkiet såsom varande den, det närmast rörde, om vårt politiska bistånd mot dessa bulgariska planer. Vi gåvo det detta understöd. Så utbröt ett politiskt guerillakrig under militär mask och räckte nästan ett år. Förloppet var i korthet följande.
