Sida:Ur mitt liv.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
195

Den mellan oss och Bulgarien avslutade förbundstraktaten ställde i händelse av ett rumänskt krigsfall i utsikt för vår bundsförvant återvinnandet av den år 1912 förlorade delen av södra Dobrudscha, men nämnde icke ett ord om införlivandet av hela denna rumänska provins med Bulgarien. Sedan det rumänska fälttåget i huvudsak avslutats hade vi på grund av denna traktat omedelbart överlämnat den tidigare bulgariska delen av södra Dobrudscha åt den bulgariska regeringens förvaltning, men inrättade i Mellandobrudscha, i samförstånd med alla våra allierade, en tysk förvaltning. På grund av ett särskilt avtal arbetade denna i ekonomiskt hänseende nästan uteslutande till Bulgariens förmån. Norra Dobrudscha tillföll den där stående 3. bulgariska armén såsom operationsområde. Till det yttre syntes förhållandena fullt tillfredsställande ordnade. Men denna tillfredsställelse varade icke länge.

Stridshandsken kastades av den bulgariske ministerpresidenten. Ännu innan det rumänska fälttåget avslutats, väckte han hos sina politiker tanken på ett införlivande av hela Dobrudscha med Bulgarien och framställde den tyska högsta krigsledningen såsom en hämsko på dessa strävanden. Härur uppstod en skarp politisk rörelse mot oss. Till en början gillade konung Ferdinand icke sin regerings uppträdande. För trycket av den uppkomna rörelsen ansåg han sig dock böra giva efter. Likaledes hade den bulgariska högsta krigsledningen i början icke låtit sig dragas in i frågan. Den kände nogsamt faran, om ett nytt oroselement skulle inkastas till de redan i sig själva starka och olika politiska strömningarna inom hären. Men snart gjorde icke heller general Jekoff något vidare motstånd mot ministerpresidentens påtryckningar. Den anstiftade rörelsen växte den bulgariska regeringen över huvudet, och ett allmänt politiskt rundskall uppstod mot den tyska högsta krigsledningen, i huvudsak ledd av oansvariga agitatorer och utan varje hänsyn till det bestående vapenbrödraskapet. Den envishet, varmed bulgariska kretsar höllo fast vid detta