mål för sin glupskhet, skulle till förmån för det gemensamma målet lönat sig bättre inom krigföringens område.
Häruti visade sig följderna av en skadlig sida av vår förbundstraktat. Vid avslutandet av vårt vapenförbund hade vi på sin tid gjort bulgarerna de tänkbarast vittgående utfästelser med avseende på landets förstoring och förening av dess folkstammar, utfästelser, vilka vi endast i händelse av fullständig seger skulle kunnat hålla. Bulgarien var emellertid icke nöjt ens med dessa utfästelser. Oavlåtligt ökade det sina anspråk, helt och hållet utan hänsyn till, om den hittills lilla staten senare skulle kunna vara i stånd att politiskt och ekonomiskt smälta dylika utvidgningar.
Men i denna lystnad låg för oss även en direkt militär fara. Jag har redan förut framhållit, vilken stor militär fördel det skulle varit, om vi på hösten 1916 hade förlagt försvaret på västra flygeln av den macedoniska fronten längre tillbaka i trakten av Prilep. Det behövdes icke mera än en antydan från vår sida i detta hänseende för att i alla politiska bulgariska kretsar framkalla synbarligen tungt vägande betänkligheter. Man fruktade genast förlusten av politiska anspråk på militärt utrymda områden, man satte hellre en hel armé på spel, än att man, som det hette, inför det egna landet vågade taga på sitt ansvar prisgivandet av »den gammalbulgariska staden Ochrida». Vi skola senare se, varthän våra vittgående utfästelser till bulgarerna skulle föra oss.
Den ständiga ovissheten i alla dessa otaliga frågor och motfrågor medförde endast obehagliga stunder för mig och förstärkte avsevärt min motvilja mot politiken.
Av väsentligt annat innehåll var vår förbundstraktat med Turkiet. Gent emot dess regering hade vi blott förbundit oss till upprätthållande av dess territoriella besittningar före kriget. Nu hade i alla fall turkarna under de båda första krigsåren förlorat betydande delar av sitt asiatiska gränsområde. Våra förbundsplikter blevo därigenom ganska belastade. En betänklig återverkan av dessa ogynnsamma