Sida:Ur mitt liv.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
18

fram ett ljud och sedan blandade orden om varandra. Vi hade ju aldrig förr stått så tätt framför vår åldrige regent, aldrig förr blickat så rakt in i de vänliga ögonen eller hört hans röst. Allvarliga ord talade konungen till oss. Han förmanade oss att även i svåra stunder göra vår skyldighet. Snart skulle vi få tillfälle att omsätta detta i handling. Många av oss hava beseglat sin trohet med döden.

Våren 1866 lämnade jag Kadettkåren. På grund av personlig erfarenhet och böjelse har jag allt sedan dess i alla tider förblivit denna militära bildningsanstalt tacksamt och troget tillgiven. Det gladde mig alltid att se de förhoppningsfulla unga kamraterna i konungens rock. Även under världskriget begagnade jag gärna tillfället att se söner till mina medhjälpare, till bekanta eller stupade kamrater hos mig såsom gäster. En gynnsam omständighet gav mig till och med anledning att börja firandet av min under kriget infallande 70-årsdag med att i Kreuznach från gatan ropa in tre små kadetter till mitt med ätbara gåvor rikt prydda födelsedagsbord. De framträdde för mig, så som jag älskar ungdomen, friska och okonstlade, livslevande bilder från länge sedan förflutna tider, minnen från egna upplevda dagar.


I STRID FÖR PREUSSENS OCH TYSKLANDS STORHET.

Den 7. april 1866 inträdde jag såsom »Sekondlieutenant» i 3. gardesregementet till fot. Regementet tillhörde de truppförband, som med anledning av den stora ökningen av aktiva förband hade nyuppsatts 1859—60. Då jag inträdde i detsamma hade redan det unga regementet i fälttåget 1864 skurit lagrar. Ett truppförbands ärekrönika slingrar ett enande band omkring alla, som tillhöra detsamma, och bildar ett kitt, som håller i även de svåraste krigslägen. Häruti ligger ett oförstörbart något, som tränger igenom, även då,