Sida:Ur mitt liv.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17

änkedrottning Elisabeth. Det fickur, som Hennes majestät då skänkte mig, har troget följt mig i trenne krig.

Påsken 1863 flyttades jag till sjätte klassen och härmed till Berlin. Därvarande kadettskola låg vid den nya Friedrichstrasse icke långt från Alexanderplatz. Jag lärde nu för första gången känna Preussens huvudstad och fick nu äntligen både vid vårparaderna med uppställning på Unter den Linden och förbimarsch på Opernplatz och vid höstparaderna på Tempelhofer Feld se min allernådigste herre, konung Wilhelm I.

Början av året 1864 införde i vårt kadettliv en lika upplyftande som allvarlig ton. Kriget mot Danmark bröt ut och en del av våra kamrater skildes på våren från oss för att inträda i de stridande truppernas leder. Tyvärr hindrade min ungdom mig från att få räknas till dessa mycket avundades antal. Med vilka varma välgångsönskningar, vi ledsagade de bortdragande kamraterna, behöver ej omtalas.

Med de politiska skäl, som lett till kriget, brydde vi ännu icke våra hjärnor. Men vi hade dock redan den stolta känslan av, att äntligen en gång en frisk vind blåst upp inom det slappa och likgiltiga Tyska förbundet och att handling åter skulle gälla mera än ord och dokumenthögar. För övrigt följde vi med glödande intresse de krigiska tilldragelserna, voro med av glädje klappande hjärtan såsom åskådare närvarande vid införandet av de erövrade kanonerna och de segrande truppernas intåg samt ansågo oss berättigade till känslan att åtminstone delvis vara besjälade av samma anda, som på de danska slagfälten fört våra trupper till framgång. Var det att undra på, om vi därefter knappt kunde invänta den dag, då vi själva skulle inträda i vår armés leder?

Innan detta skedde, fingo vi dessutom äran och lyckan att personligen föreställas för vår konung. För detta ändamål fördes vi till slottet och fingo där inför Hans majestät nämna vår faders namn och ställning. Det var då ej underligt, om mången i sin upphetsning först icke kunde få


2. — Hindenburg, Ur mitt liv.