berördes av oss. Icke ens våra på ort och ställe befintliga officerare förmådde alltid åstadkomma en mildring i hat- och hämndeakterna. Djurets uppvaknande hos människan under strid på liv och död, i politisk och religiös fanatism, bildar ett av de svartaste kapitlen i alla tiders och folks historia.
Det överensstämmande omdömet från folkligt fullt neutrala åskådare gick ut på, att de i sina innersta lidelser upprörda partierna vid den ömsesidiga tillintetgörelsen voro lika goda. Detta motsvarade väl de sedliga begreppen, vilka hos folken uti de ifrågavarande områdena höllo den ännu rådande eller först helt nyligen övervunna lagen om blodshämnd helig. Den skada, som åstadkoms genom denna förintelseaktion, är fullständigt oöverskådlig. Den gjorde sig gällande icke blott på de mänskliga och politiska områdena utan även på de ekonomiska och militära. Antalet bästa turkiska stridstrupper, vilka under loppet av kriget i den kaukasiska högfjällsvintern funno en eländig död genom utmattning till följd av denna förintelsepolitik mot armenierna, torde väl aldrig kunna fastställas. Tragiken i de tappra anatoliska soldaternas historia, dessa det osmanska rikets kärnkarlar, ökades genom denna massdöd såsom följd av alla upptänkliga umbäranden med ännu ett kapitel. — Månne det sista?
FREDSFRÅGAN.
Mitt under förberedelserna till rumänska fälttåget fick jag syssla med fredsfrågan. Så vitt jag vet, hade denna bragts på tal genom den österrikisk-ungerske utrikesministern baron Burian. Att jag skulle skänka ett dylikt steg alla mina mänskliga sympatier behöver väl för den, som känner min person och min uppfattning av kriget, ingen ytterligare försäkran. För övrigt fanns vid min medverkan i denna fråga för mig endast hänsynen till min kejsare och mitt fosterland. Jag ansåg det för min uppgift att vid
