behandlingen och den ifrågasatta lösningen av fredstanken sörja för, att varken här eller hemort led någon som helst skada. Högsta krigsledningen hade att medverka vid formuleringen av ordalydelsen i vårt fredsanbud, en lika svår som otacksam uppgift, varvid man hade att undvika allt, som i in- och utlandet kunde giva intryck av svaghet, ävensom all skärpa i uttryckssättet. Jag var vittne till, med vilken djup inre pliktkänsla gent emot Gud och människor min allerhögste krigsherre hängav sig åt lösningen av detta fredsanbud, och man må icke tro, att han ansåg sannolikt, att detta steg helt och hållet skulle misslyckas. Mitt förtroende till en lycklig utgång var däremot från början rätt obetydligt. Våra fiender hade formligen överbjudit varandra i rovgirighet, och det föreföll mig uteslutet, att någon av de fientliga regeringarna frivilligt skulle kunna och vilja frångå de löften, de ömsesidigt givit varandra och sina folk. Denna min åsikt inverkade dock icke på min ärliga vilja att deltaga i arbetet på detta barmhärtighetens verk.
Den 12. december meddelades den mot oss fientliga världen vår beredvillighet för fred. Såsom svar möttes vi så väl i den fientliga propagandan som i de fientliga regeringslägren endast av hån och avslag.
Vår egen fredsaktion följdes i hälarna av ett likartat bemödande från presidenten för Nordamerikas förenta stater. Högsta krigsledningen underrättades av rikskanslern om de påstötningar han låtit framställa genom vår ambassadör i Förenta staterna. Själv ansåg jag icke president Wilson lämplig för en opartisk medling, jag kunde tvärt om icke värja mig för känslan, att presidenten hade starka sympatier för våra motståndare och särskilt i främsta rummet för England. Detta var väl den helt naturliga följden av hans anglosachsiska härstamning. I likhet med millioner landsmän kunde jag icke anse Wilsons tidigare uppträdande opartiskt, även om det kanhända icke direkt stred mot ordalydelsen uti neutralitetsbestämmelserna. I alla frågor rörande kränkning av folkrätten gick presidenten gent emot