kunde det då ännu vara tal om medlaren Wilsons opartiskhet mot centralmakterna? Budskapet hade för oss mera tycke av en krigsförklaring än en fredsaktion. Hade vi väl en gång anförtrott oss åt presidentens politik, så skulle vi snart råka in på ett sluttande plan, vilket hotade att slutligen föra oss till en fred med avstående av hela vår politiska, ekonomiska och militära ställning. Det tycktes mig icke uteslutet, att vi efter det första godkännande steget så småningom skulle politiskt tryckas allt mera ned i djupet och därefter slutligen tvingas till militär kapitulation.
Genom de offentliggjorda handlingarna i oktober 1918 har jag fått veta, att president Wilson omedelbart efter utfärdandet av budskapet till senaten den 22. januari 1917 låtit underrätta tyske ambassadören i Washington om sin beredvillighet att inleda en officiell fredsmedling. Meddelandet härom hade inträffat i Berlin den 28. januari. Om detta Wilsons mot oss skenbart mycket tillmötesgående steg hade jag ända tills hösten 1918 icke hört ett ord. Huruvida misstag eller sammanträffande vidriga omständigheter varit skulden härtill, vet jag ännu i dag icke. Enligt mitt förmenande stod kriget med Amerika i slutet av januari 1917 icke mer att hindra. Wilson hade vid denna tid kännedom om vår avsikt att den 1. februari börja det oinskränkta U-båtskriget. Det kan knappast råda något tvivel om, att icke presidenten genom Englands uppfångande och dechiffrering av våra telegram rörande denna sak till tyske ambassadören i Washington häröver var lika väl underrättad som om innehållet i våra övriga depescher. Senatbudskapet av den 22. januari och det därvid knutna anbudet om fredsmedling kännetecknas utan vidare härav. Ofärden var på väg. Den uppehölls därför icke längre genom vår förklaring av den 29. januari, i vilken vi förklarade oss beredda att ögonblickligen avbryta U-båtskriget, om det skulle lyckas presidentens bemödanden att trygga en grundval för fredsförhandlingar.
