Sida:Ur mitt liv.djvu/204

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
202

Huvudsaken var, att man där stadigt hade för ögonen det öde, vilket Donaumonarkien genom dessa fientliga fordringar ginge till mötes, och att man aktade sig för villfarelsen, att det på förhand ginge att förhandla med fienden på en rättvisare grundval. Vi hade redan upprepade gånger haft den erfarenheten av Österrike-Ungern, att det var mäktigt långt högre prestationer, än det själv trodde sig om. Den därvarande statsledningen måste se sig ställd inför ett ovillkorligt tvång för att kunna prestera något verkligt stort. Av dessa skäl var det enligt min mening bortkastat att vända sig till Österrike-Ungern med trösterikt tal. Sådant stärker och höjer icke förtroendet och beslutsamheten. Detta gäller politikern lika väl som soldaten. Var sak har sin tid, men där det står hårt emot hårt, rycka starka fordringar, i förening med en stark egen vilja hos den fordrande, bättre och skarpare upp den sviktande, än tröstens ord och hänvisningen till kommande bättre tider förmå göra.

I motsats till vår uppfattning såg president Wilson i sitt budskap till den amerikanska senaten den 22. januari en lämpligare grundval för fredssträvandena uti den förklaring av den 10. januari beträffande våra fienders krigsmål, som följt på ententens avvisande svar den 30. december, än i vår diplomatiska not, vilken förklarade sig uteslutande instämma i det principiella godkännandet av fredsaktionens fortsättande. Detta presidentens uppträdande rubbade ytterligare mitt förtroende till hans opartiskhet. Jag skulle icke hava kunnat neka mitt erkännande åt detta budskaps höga och delvis sköna mänskliga tankar, om jag icke i detsamma förgäves hade sökt något tillbakavisande av våra motståndares försök att förklara oss såsom människor tillhörande en lägre kategori. Även satsen om återupprättandet av ett enigt, oberoende och självständigt Polen uppväckte mina betänkligheter. Det syntes mig omedelbart riktat mot Österrike och oss, ställde Donaumonarkien inför ett avträdande av Galizien och antydde förluster i landområden eller suveränitetsrätt även för Tyskland. Huru