mer än som var mig önskligt. Det intima sambandet mellan här och folkhushållning gjorde det omöjligt för oss att skilja de ekonomiska frågorna i hemorten från krigföringen medelst en sådan gränslinje som skiljer krigsskådeplats från hemort.
Med full ansvarighet för dess innehåll företrädde jag det stora krigsindustriprogram, som bär mitt namn. Den enda riktlinje, jag gav för dess bearbetande, lydde, att behovet för våra stridande trupper under alla förhållanden måste täckas. En annan princip än denna skulle jag i förevarande fall ansett såsom ett brott mot vår här och vårt fosterland. I våra fordringar hade för visso siffrorna i jämförelse med tidigare sådana växt jättelikt, och om de skulle kunna uppnås, förmådde jag icke bedöma. Man har efter kriget framkastat den förebråelsen mot programmet, att det skulle dikterats i förtvivlan. Uppfinnare av denna fras misstog sig fullständigt om den stämning, under vars inflytande detta program har uppstått.
Uti arbetet att bringa lagen om den civila värnplikten under tak deltog jag av hela mitt hjärta. Då fäderneslandets nöd krävde det, borde enligt min önskan icke blott alla vapenföra utan även alla arbetsdugliga män, ja till och med kvinnor ställa sig eller ställas i den stora sakens tjänst. Jag ansåg, att genom en sådan lag skulle icke blott fysiska utan även sedliga krafter utlösas, vilka vi kunde kasta i krigets vågskål. Lagens slutliga form visade för visso ett helt annat, vida anspråkslösare resultat än det, som föresvävat mig. Inför denna missräkning beklagade jag nästan, att vi icke eftersträvat vårt mål på den redan bestående lagens grundvalar, såsom avsikten varit från den andra sidan. Tanken att forma lagens antagande till ett kraftigt och imponerande uttalande från hela det tyska folket hade kommit mig att förbise de bestående inrepolitiska förhållandenas inflytande. Lagen kom slutligen till stånd på det inrepolitiska affärslivets grundval, men icke såsom utslag av en djupt liggande fosterländsk stämning.
