sig ännu mera till vår nackdel, än vad fallet redan vid årets början varit. Rumänien hade slutit sig till våra fiender och trots sitt svåra nederlag förblivit en maktfaktor, med vilken vi fortfarande måste räkna. Hären fann bakom de ryska linjerna skydd och tid till reorganisation och kunde därvidlag i vidsträcktaste omfång räkna på ententens medverkan.
Det var en olycka för oss, att det icke under hela kriget lyckats vår härföring att snabbt tvinga ens en av våra mindre motståndare, med undantag av Montenegro, att utträda ur våra fienders krets. Sålunda hade belgiska armén år 1914 undkommit ur Antwerpen och stod fortfarande, om ock i det stora hela overksam emot oss, alltjämt tvingande oss till en ingalunda obetydlig kraftförbrukning. Beträffande serbiska armén hade det 1915 endast skenbart gått oss gynnsammare. Den hade, visserligen i ett tröstlöst tillstånd, undgått vår omfattande rörelse. På sommaren 1916 uppträdde den detta oaktat åter stridsduglig på krigsskådeplatsen i Macedonien och erhöll till sina förbands förnyande fortsatt förstärkning och ersättningsmanskap från alla möjliga länder, på sistone även genom österrikisk-ungerska överlöpare av slavisk nationalitet.
I alla tre fallen, Belgien, Serbien och Rumänien, hade de fientliga arméernas öde hängt på ett hår. Anledningarna till att de undkommo må hava varit olika, resultatet var städse detsamma.
Inför dylika fakta är man lätt böjd att tillmäta slumpen en stor roll i krig. Med detta uttryck neddrager man kriget från dess stolta höjd till ett lotteri. Mig har det aldrig förefallit som ett sådant. Jag såg i dess förlopp och resultat, även då detta vände sig emot oss, alltid och överallt en obeveklig logiks hårda följder. Den, som slår till och kan slå till, har framgången på sin sida, den, som underlåter eller måste underlåta detta, förlorar.
För krigsåret 1917 kunde vi vara tveksamma, huruvida vi hade att vänta huvudfaran från väster eller öster. Sedd
