förläggningsort Danzig, kastade de följande månadernas händelser redan sina skuggor framför sig. Visserligen hade mobiliseringen mot Österrike ännu icke anbefallts, men order om manskapsstyrkans ökning hade ingått och var under utförande.
Inför den förestående avgörande striden mellan Preussen och Österrike rörde sig vår politiska och militära tankegång fullständigt i Fredrik den stores banor. I överensstämmelse härmed förde vi även i Potsdam, dit regementet efter fullbordad mobilisering hade förlagts, våra grenadjärer till den oförgätlige härskarens sarkofag. Även dagordern vid vår armé före inmarschen i Böhmen bar vittne om dessa åsikter i sin slutmening uti orden: »Soldater, förliten eder på eder styrka och minnens, att det gäller att besegra samme fiende, som en gång vår störste konung slog med en liten här.»
Politiskt insågo vi nödvändigheten av en avgörande kraftmätning mellan Österrike och oss, emedan ingen möjlighet till handlingsfrihet för de båda stormakterna vid sidan av varandra uti det dåvarande förbundsförhållandet förefanns. Endera av dem måste vika, och då något dylikt icke stod att uppnå genom statliga traktater, måste vapnen tala. Utöver denna uppfattning var hos oss intet tal om någon nationell fiendskap mot Österrike. Känslan av släktgemenskap med de då ännu utslagsgivande tyska elementen uti Donaumonarkien var alltför starkt utvecklad, för att fientliga strömningar skulle kunna tränga igenom. Fälttågets förlopp bevisar även detta på mångahanda sätt. Fångar behandlades å vår sida mestadels såsom landsmän, med vilka man efter genomkämpade strider gärna åter umgås. Lantbefolkningen inom fientligt område, till och med största delen av den tjeckiska befolkningen, visade oss för det mesta inom förläggningsorterna samma tillmötesgående som i tyska manöverkvarter.
Icke blott i tankarna utan även i verkligheten gingo vi under detta krig uti Fredriks fotspår. Sålunda bröt gardeskåren från Schlesien på den många gånger förr beträdda
