Sida:Ur mitt liv.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
21

krigsvägen vid Branau in i Böhmen. Och förloppet av vår första strid, vid Soor, förde oss den 28. juni mot fienden i samma terräng och i samma riktning från Eipel till Burkersdorf, som den, i vilken en gång, den 30. september 1747, under det då pågående slaget vid Soor, Preussens garde mitt i den uti lineartaktikens stela former anryckande store konungens armé hade ryckt fram.

Vår II. bataljon, vid vars 5. kompani jag förde den, enligt dåtida reglemente, av tredje ledet bildade 1. skytteplutonen, hade denna dag knappast tillfälle att ingripa i främsta linjen, emedan vi enligt den tidens taktiska uppfattning tillhörde den redan före striden avdelade reserven. Emellertid fingo vi i alla fall åtminstone tillfälle att i en skogsdunge nordväst om Burkersdorf skärmytsla med österrikiskt infanteri och taga fångar, ävensom senare att med vår eld fördriva omkring två skvadroner fientliga ulaner, vilka utan misstankar rastade i en dalsänka, samt fråntaga dem deras fordon. I dessa befann sig bland annat även regementskassan, som avlämnades, samt mycket bröd, vilket våra grenadjärer medförde på sina bajonetter till bivacken vid Burkersdorf, jämte krigsdagboken, som hade skrivits i samma häfte som italienska fälttåget 1859. För omkring tolv år sedan gjorde jag bekantskap med en äldre herre, en mecklenburgare, som vid denna tid hade varit i österrikisk tjänst och såsom löjtnant tjänstgjort vid en av de nämnda ulanskvadronerna. Han anförtrodde mig, att han vid detta tillfälle hade invigt sin nya ulanka, som varit bestämd för intåget i Berlin.

Då jag icke hade upplevat så mycket vid Soor, fick jag nöja mig med att åtminstone hava luktat krut och fått genomgå en del av den sinnesrörelse, som griper truppen vid dess första beröring med fienden.

Direkt ur mina stridskänslor fick jag följande dag göra bekantskap med medaljens så att säga frånsida. Det ålåg mig att med 60 grenadjärer fullgöra den sorgliga plikten att på slagfältet uppsöka de döda och begrava dem, ett