deras transport till sjöss å den fientliga sidan i väsentlig mån måste inskränkas, skulle för oss vara en stor lättnad. Detsamma gäller, om det skulle lyckas oss att åtminstone delvis stoppa fiendens transatlantiska operationer. Vilken stor lättnad skulle detta icke betyda, ej blott för Bulgarien och Turkiet utan även för oss, utan att vi därför offrade tyskt blod! Ännu längre i fjärran hägrade även möjligheten att till outhärdlig grad försvåra tillförseln av råvaror och livsmedel för ententeländerna eller åtminstone ställa England inför den för dess öde avgörande frågan, att antingen räcka oss handen till försoning eller förlora sin världsekonomiska ställning. På så sätt syntes U-båtskriget ägnat att avgörande inverka på krigets gång, ja, det var i början av 1917 det enda medel, vilket vi ännu kunde sätta in för att uppnå ett segerrikt slut på kriget, sedan vi tvingats till fortsatt strid.
I vilket sammanhang vi ställde U-båtskrigets förande med det allmänna krigs- och politiska läget, framgår av en skrivelse i slutet av september 1916 från oss till riksledningen. Denna skrivelse skulle tjäna såsom underlag för en anvisning till vårt sändebud i Washington och lydde:
»Till greve Bernstorffs personliga kännedom meddelas, att ententens avsikt att genombryta ost- och västfronterna hittills icke lyckats och icke kommer att lyckas, lika litet som dess offensivoperationer från Saloniki och i Dobrudscha. Däremot hava centralmakternas operationer mot Rumänien ett glädjande förlopp. Om det emellertid kommer att lyckas att redan under detta år här tillkämpa sig en framgång, som gör slut på kriget, är ännu tvivelaktigt. Därför måste man tills vidare räkna med att kriget kommer att bliva långvarigt.
I betraktande av Englands ekonomiska läge lovar sig den kejserliga marinen i motsats härtill en snabb framgång genom det hänsynslösa insättandet av ett ökat antal U-båtar, vilket skulle göra huvudfienden, England, inom få månader
