benägen för tanken på fred. Fördenskull måste även tyska högsta krigsledningen vid sina åtgärder räkna med det hänsynslösa U-båtskriget bland annat för att genom minskning i ammunitionstillförseln lätta läget vid Sommefronten och för ententen påvisa lönlösheten av dess ansträngningar på denna plats. Slutligen kunna vi icke lugnt åskåda, hurusom England med kännedom om de många svårigheter, varmed det måste räkna, med alla medel bearbetar de neutrala makterna för att förbättra sitt militära och ekonomiska läge till vår nackdel. På grund av alla dessa skäl måste vi återvinna den handlingsfrihet, som vi uti noten av den 4. maj förbehållit oss.
Läget i sin helhet skulle emellertid fullständigt förändras för den händelse president Wilson, fullföljande sina antydda avsikter, gör makterna ett anbud om fredsmedling. Detta måste dock vara hållet utan bestämda förslag i territoriellt avseende, alldenstund dessa frågor böra utgöra föremål för fredsunderhandlingarna. Men en så beskaffad aktion bör ske snart. Skulle Wilson vilja dröja tills efter sitt val eller till strax före detsamma, skulle han knappast mera få tillfälle till ett sådant steg. Icke heller böra förhandlingarna först åsyfta avslutandet av en vapenvila utan böra föras helt och hållet mellan de krigförande parterna och inom kort frist omedelbart leda till preliminärfreden. Ett längre förhalande skulle försämra Tysklands läge och även hava till följd ytterligare förberedelser av makterna för krigets fortsättande in på nästa år, varigenom man icke skulle kunna tänka på en fred inom överskådlig tid.
Qreve Bernstorff bör överlägga i ärendet med överste House — det ombud, genom vilket han förhandlar med presidenten — och söka få uppfattning om mr Wilsons avsikter. En fredsaktion från presidenten, vilken utåt bäst borde förefalla spontan, skulle hos oss allvarligt tagas under övervägande och redan detta skulle väl även betyda en framgång för Wilsons valkampanj.»
Den svåraste frågan är och förblir: »Inom vilken
