Sida:Ur mitt liv.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
221

har man trott sig böra anse tillgripandet av det oinskränkta U-båtskriget som ett hasardspel. Därmed försökte man neddraga detta vårt beslut, så väl politiskt och militärt som även moraliskt. Man förbiser vid detta omdöme, att nästan alla avgörande beslut, och visst icke endast de, som fattas i krig, innebära uti sig en svår risk, ja, att storheten hos en gärning huvudsakligen ligger i att därvid en hög insats vågas, och att den sålunda bör bedömas efter detta. Om en fältherre på slagfältet skickar sina sista reserver i striden, så gör han intet annat, än vad hans fosterland med rätta av honom fordrar: han påtager sig det fulla ansvaret och visar sig hava mod till det sista avgörande steget, utan vilket segern icke skulle kunnat vinnas. En chef, som icke kan eller vill taga på sig att för framgången insätta sina sista krafter, är en förbrytare mot sitt eget folk. Förlorar han slaget, träffas han visserligen av förbannelserna och hånet från svaga och fega stackare. Det är nu en gång soldatens öde. Detta skulle sakna varje storhet, om det endast läte sig grundas på säkra beräkningar och om icke förvärvandet av lagern vore beroende av modet att påtaga sig ansvar. Att utbilda detta mod var målet för vår tyska militära uppfostran. Därvid kunde den hänvisa till de största förebilder i sitt eget lands historia ävensom till våra farligaste fienders största bragder. Har det givits något djärvare insättande av de sista krafterna än den store konungens vid Leuthen, då han därigenom räddade fosterlandet och sin framtid? Har man icke även erkänt Napoleon I:s beslut såsom riktigt, då han vid Belle Alliance insatte sina sista bataljoner för avgörandet, visserligen för att, som Clausewitz säger, fattig som en tiggare försvinna från slagfältet? Hade icke korsikanen såsom motståndare haft en Blücher, skulle korsikanen segrat och världshistorien väl tagit en annan väg. Och å andra sidan den mycket kringjublade marskalk Vorwärts; vågade icke även han i detta avgörande slag det yttersta? Låt oss höra vad en av våra häftigaste motståndare säger därom före kriget: