så mycket mera erkännansvärt, att han gick dem till mötes med så manligt förtroende.
För mig personligen medförde vistelsen i Kreuznach firandet av min 70-årsdag i början av oktober.
Hans majestät min kejsare, konung och herre hade den stora nåden att såsom den förste på denna dag personligen uttala sina lyckönskningar till mig i mitt hem. Detta var för mig dagens största högtidsstund!
På vägen till vår tjänstebyggnad hälsade mig senare under strålande höstsol Kreuznachs ungdom; framför ingången till den gemensamma arbetslokalen väntade mig mina medarbetare och i den närbelägna trädgården representanter från staden och dess omgivningar, unga soldater, sårade och sjuka, vilka sökte vederkvickelse vid badortens hälsoställen, däribland gamla veteraner från längst förflutna tider.
Slutet på dagen medförde ett litet krigiskt intermesso. Av någon anledning, som jag aldrig fått veta, hade ett rykte spritt sig, att ett stort fientligt flyganfall denna dag sannolikt skulle företagas mot stora högkvarteret. Möjligt var även, att ett eller annat av fiendens flygplan, denna afton som så ofta förut, tog vägen från Saar- till Rhenlinjen eller åter längs Nahe. Det var därför ej underligt, om fantasien arbetade livligare än annars och om i natten mellan jorden och den strålande månen mera sågs och hördes, än vad som faktiskt fanns där. Kort sagt, fram emot midnatt öppnade vårt luftvärnsartilleri en häftig ihållande eld. Tack vare den stora eldhastigheten förbrukades snabbt den tillgängliga ammunitionen, och jag kunde lugnt insomna i tanken att nu icke vidare bliva störd. Vid föredragningen följande dag visade min allerhögste krigsherre mig en stor skål fylld med sprängstycken av tyska projektiler, vilka uppsamlats i trädgården vid hans kvarter. Vi hade alltså ändå svävat i en viss fara.
En del Kreuznach-bor hade för övrigt tagit det nattliga skjutandet för den militära avslutningen av min födelsedagsfest.
