Om Kerenski förmåtts till anfall genom eget beslut eller på grund av ententens locktoner och påtryckning, är svårt att avgöra. I varje fall har ententen största intresset av, att Ryssland ännu en gång drives fram till en offensiv. På västfronten har den redan offrat minst hälften av sin anfallskraft, ja, kanske till och med mera. Men vad återstår väl annat för den än att våga insättningen av de återstående resterna, även om Amerikas hjälp ännu är avlägsen? U-båtskriget tär redan på vår bittraste och mest oförsonlige fiendes livsmärg med en styrka, som kommer det att synas tvivelaktigt, om det följande år skall finnas transportmöjligheter för Amerikas hjälp. Tysklands trupper måste alltså kvarhållas vid ostfronten och fördenskull skall Kerenski sätta in Rysslands sista kraft uti en offensiv. Ett vågsamt spel, men mest vågsamt för Ryssland! Dock fullt befogat, ty lyckas det, är icke blott ententen räddad, utan en rysk diktatur kan även skapas och upprätthållas. Utan en sådan är Ryssland hemfallet åt kaos.
Utsikterna för Kerenskis offensiv mot den tyska fronten äro knappast större än vid tidigare tillfällen. Må vara, att goda tyska fördelningar transporterats till västfronten, de kvarvarande äro ändå tillräckliga för att motstå ett ryskt stormanfall. Någon långvarig stormflod, sådan som 1917, kommer anfallet icke att bliva, därtill saknar fienden den inre kraften. Talrika ryska frihetsapostlar draga plundrande genom arméernas etappområden eller strömma till hemorten. Även goda element lämna fronten, av oro för anhöriga och egendom inför den hotande inrepolitiska katastrofen. Vid den österrikisk-ungerska fronten, där man kan befara, att den ryska offensiven nu åter igen, liksom 1916, skall påträffa svaga punkter, äro däremot förhållandena betänkligare. Kanhända, ja säkert, har Kerenski i det fallet liknande underrättelser som vi. Av en representant för vår allierade hade redan på våren givits oss en djupt allvarlig bild av därvarande tillstånd med den sammanfattningen, att »de österrikisk-slaviska trupperna till
