övervägande flertal komma att göra ännu mindre motstånd mot ett ryskt anfall än 1916», ty de hava samtidigt med ryssarna råkat i politisk upplösning.
Ur någon liknande uppfattning, vilken överlöpare bibringat honom, har väl Kerenskis fälttågsplan framgått: lokala anfall mot tyskarna för att binda dessa, men huvudstöten mot den österrikisk-ungerska muren. Och så skedde.
Vid Riga, Dünaburg och Smorgon anfalla ryssarna de tyska ställningarna och bliva tillbakadrivna. Muren i Galizien visar sig vara av sten, endast där österrikisk-ungerska trupper stå förenade med tyska. Den österrikisk-slaviska väggen vid Stanislau instörtar däremot för Kerenskis enkla slag. Men Kerenskis trupper äro icke längre Brussilows. Ett år har förflutit sedan den senares offensiv. Det har varit ett år av svåra förluster och djup upplösning för den ryska hären. Och sålunda tränger icke heller vid Stanislau den ryska offensiven fullständigt igenom, trots de gynnsammaste utsikter.
Det ryska utsädet har nu äntligen mognat till skörd. Skördemannen står också redan beredd. Det är samma tid, då även på den tyska hemortens fält den verkliga skörden börjar. Mitten av juli!
VÅR MOTSTÖT PÅ OSTFRONTEN.
Motstöt! Ingen trupp, intet befäl vid fronten kan hava emottagit denna underrättelse med gladare tillfredsställelse, än den jag kände, då jag äntligen såg, att tiden för densamma kommit.
På ett föregående ställe har jag betecknat vårt läge intill våren 1917 såsom en stor strategisk beredskapsställning. Våra reserver voro visserligen icke därvid så trångt koncentrerade som till exempel Napoleons härmassor, då han på hösten 1813 väntade anfallet från den honom på alla sidor omringande fienden. De oerhörda områden, som vi
