hade att behärska, förbjödo en sådan gruppering. Våra järnvägars prestationer gjorde det å andra sidan möjligt att raskt kasta fram disponibla trupper till en stöt på ett utsett operationsfält, även om de stodo vitt spridda.
Försvarsstriderna på västfronten hade starkt tärt på våra reservers nummerstyrkor. Att med de överblivna resterna där igångsätta en motoffensiv förbjödo styrkeförhållandena och stridens svårigheter. Däremot föreföllo våra krafter vara tillräckliga för att slutgiltigt till vår fördel avgöra läget på ostfronten och sålunda framkalla vår därvarande fiendes politiska sammanbrott. Rysslands grundstöttor hade blivit maskstungna. Den nu republikanska härens sista kraftyttringar voro blott resultatet av en på konstlad väg högt uppdriven våg, vilken icke mera hämtade sin kraft ur folkets djup. Hade under detta folkkrig emellertid rötan en gång inträngt i en folkhär, så var det fullständiga sammanstörtandet oundvikligt. På grund av denna övertygelse var jag av åsikten, att vi även med små medel numera skulle kunna uppnå ett avgörande i Ryssland.
Som man lätt kan förstå, saknades det till och med nu icke röster, vilka ännu varnade för ett insättande av våra disponibla reserver till ett anfall. Och frågan var faktiskt icke så lätt att avgöra, som det kan synas nu efteråt, då händelsernas gång låter sig klart överskådas. Vid tiden för beslutet måste vi tillbakavisa många svåra betänkligheter och bekymmer. Redan då var det nämligen tydligt, att det engelska anfallet vid Wytschaete och Messines den 7. juni blott bildade den förberedande striden till ett vida större slagdrama, som, anslutande sig till densamma, skulle till bakgrund hava det längre norrut belägna flandriska landskapet. Även måste vi räkna med, att Frankrike åter skulle skrida till anfall, så snart dess här återhämtat sig från de svåra bakslagen efter våroffensiven.
Borttagandet av stridskrafter från västfronten, det rörde sig om sex fördelningar, var tvivelsutan ett vågstycke, liknande det, som vi 1916 hade måst företaga vid anfallet mot
