lämnade sina strandställningar. Men även besättningen i den stora flankställningen väster om floden viker över Riga österut marscherande dag och natt och undandrager sig på så sätt i rätt tid till största delen fångenskapen.
Vår offensiv vid Riga åstadkommer i Ryssland den största oro för Petersburg. Landets huvudstad råkar i upphetsning. Genom vårt anfall vid Riga känner den sig omedelbart hotad. Petersburg, ännu alltjämt Rysslands huvud, råkar i ett sådant tillstånd av nervositet, att det utesluter lugn och saklig eftertanke, eljest hade man väl tagit passaren i handen för att mäta avstånden, som fortfarande skilja våra vid Riga segerrika trupper från den ryska huvudstaden. Det är dock icke endast i Ryssland, som fantasien livligt sysselsätter sig med detta tillfälle, glömmande tid och rum, utan även i vårt fädernesland. Man hängiver sig även hos oss åt starka illusioner om en framryckning mot Petersburg. Ärligt sagt, skulle ingen hellre än jag hava genomfört denna. Jag förstod därför våra truppers och ledares enträgna önskan att åtminstone fortsätta marschen till Peipussjön. Och ändå måste vi avstå från utförandet av hela denna vackra plan, ty den skulle tagit alltför lång tid och till alltför stort antal fastbundit våra trupper i en riktning, som icke gick att bringa i överensstämmelse med våra fortsatta avsikter. Vår uppmärksamhet måste vända sig från Rigaviken till Adriatiska havets kuster. Härom mera längre fram.
Men om vi icke kunna marschera vidare mot Petersburg och därigenom ända tills sammanbrottet hålla Rysslands nervcentrum i den livligaste oro, så finnes det dock en annan väg, på vilken detta mål kan nås, nämligen sjöledes. Med hänförelse går vår flotta in på vår uppmaning. Så uppstår beslutet att taga den framför Rigaviken liggande ön Ösel. Därifrån hota vi direkt den ryska krigshamnen Reval och öka vårt tryck på det upphetsade Petersburg, under det att vi själva blott insätta obetydliga krafter.
Operationen mot Ösel visar det enda fullt lyckade
