Sida:Ur mitt liv.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
244

kunna lyckas spränga bort Italien från förbundet med våra fiender; lika litet på hösten 1917 som i början av året ansåg jag, att vi uteslutande för äran av ett framgångsrikt fälttåg mot Italien finge undandraga det farliga läget på västfronten tyska truppen. Anledningarna till att jag numera förordade vårt deltagande i en dylik operation voro att söka på andra områden. Vår österrikisk-ungerske bundsförvant upplyste oss nämligen, att han icke mer skulle hava kraft att motstå ett tolfte italienskt anfall på Isonzofronten. Denna underrättelse var för oss av lika stor militär som politisk betydelse. Det gällde icke blott förlusten av Isonzolinjen utan helt enkelt hela det österrikisk-ungerska motståndets sammanbrott. Donaumonarkien var vida känsligare för ett eventuellt nederlag vid den italienska fronten än för ett sådant på den galiziska krigsteatern. För Galizien hade man i Österrike-Ungern aldrig kämpat med hänförelse. »Den, som förlorar kriget, får behålla Galizien» var ett under kriget ofta hört österrikisk-ungerskt skämt. Däremot var intresset för den italienska gränsen städse utomordentligt stort inom Donaumonarkien. I Galizien, d. v. s. mot Ryssland, stred Österrike-Ungern endast med förståndet, mot Italien däremot med hjärtat. För kriget mot Italien intresserade sig på ett i ögonen fallande sätt alla dubbelstatens folkstammar. Tjeckisk-slovakiska trupper, som svikit mot Ryssland, uppförde sig bra gent emot Italien. Kriget därstädes utgjorde i viss mån ett enande band för hela monarkien. Vad skulle inträffa, om även detta band söndersletes? Faran härför är vid den tidpunkt, om vilken vi tala, stor. I slutet av augusti har nämligen Cadorna i elfte Isonzoslaget verkligen för en gångs skull vunnit betydlig terräng. Alla föregående förluster har man tröstat sig över; de voro, enligt vår egen rika erfarenhet, en naturlig följd av anfallsmedlens förstörande verkningar även mot det starkaste försvar. Men nu hade de österrikiska motståndslinjerna trängts tillbaka till yttersta randen. Vunne italienarna efter förnyade förberedelser