FORTSÄTTNINGEN AV DE FIENTLIGA ANFALLEN UNDER ANDRA HALVÅRET 1917.
PÅ VÄSTFRONTEN.
Under det vi riktade de sista slagen mot Ryssland och bragte Italien nästan till randen av militärt sammanstörtande, fortsatte England och Frankrike anfallen mot vår västfront. Där låg för oss den största faran under hela krigsåret.
Flandernslaget bröt löst i slutet av juli. Trots den utomordentliga svårighet, varuti läget på västfronten därigenom råkade, och oaktat faran, att våra operationer på de övriga krigsskådeplatserna skulle kunna röna inverkan av större engelska framgångar, kände jag vid början av detta nya slag en viss tillfredsställelse. England gjorde ännu en gång den väntade yttersta ansträngningen att rikta ett stort och avgörande anfall mot oss, innan Förenta staternas understöd på något sätt kunde göra sig kännbart. Jag trodde mig däri märka verkningarna av vårt U-båtskrig, varigenom England såg sig föranlett att redan under detta år och till varje pris tilltvinga sig ett avgörande av kriget.
Det slag, som nu tog sin början i Flandern, kunde visserligen icke i utsträckning mäta sig med striderna vid Somme 1916, men väl i fråga om den seghet, med vilken det på engelsk sida genomkämpades, varförutom de svårigheter, vilka terrängen i första rummet erbjöd den försvarande, fullt kunna jämställas med dessa. I stället för på den hårda kalkjorden i Artois kämpades det nu på den
