Sida:Ur mitt liv.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
250

motanfall fatta det fientliga inbrottet i flanken och under synnerligen svåra förluster för fienden i det närmaste fullständigt återställa det ursprungliga läget. Icke blott vår därvarande arméledning, utan även trupperna och vårt järnvägsväsen hade utfört en av de mest glänsande bragderna under kriget.

Det första större anfallet på västfronten, sedan ledningen av de tyska operationerna överlämnats till mig, hade slutat framgångsrikt. Lika starkt och upplivande, som denna framgång verkade på våra trupper och deras befälhavare, lika stor var dess verkan även på mig personligen. Jag kände det, som om jag befriats från en börda, vilken tryckt mig under hela den oavbrutna, defensiva verksamheten på vår västfront. Men framgången av vårt motanfall betydde för oss mer än blott belåtenhet. Överraskningen, genom vilken den vanns, gav oss samtidigt en lärdom för framtiden.

I slaget vid Cambrai hade den engelska högsta ledningen för första gången frigjort sig från sin föregående, jag vågar nästan säga, schematiska krigföring, under vars inflytande den hittills stått. En högre operativ anda tycktes denna gång hava kommit till sin rätt. Fastlåsandet av våra huvudkrafter i Flandern och vid den franska fronten hade utnyttjats till ett överraskande stort slag vid Cambrai. Dock visade sig den lägre ledningen på engelsk sida icke heller denna gång vuxen fordringarna och det gynnsamma läget. Genom att underlåta att utnyttja en glänsande offensiv framgång lät den segern ryckas sig ur händerna och därtill av krafter, vilka så väl till antal som beskaffenhet voro dess egna vida underlägsna. Från denna synpunkt sett förtjänade fienden vid Cambrai det grundliga bakslaget. Även hans högsta krigsledning tyckes hava försummat att ställa i beredskap de erforderliga medlen för ett obetingat skydd för genomförandet och utnyttjandet av striden. Starka kavallerimassor bakom de framgångsrika främsta infanterifördelningarna voro icke heller denna gång tillräckliga för att avlägsna det sista, om ock endast svaga