motstånd, som ännu spärrade den fria vägen för ett genomgripande avgörande i motståndarens flank och rygg. Gent emot det tyska försvaret kunde de engelska kavalleriförbanden icke ens i förening med tankar vid sina standar fästa den seger, för vilken de redan upprepade gånger med ridderlig ryttaranda gjort sin insats.
Det engelska anfallet vid Cambrai visar oss för första gången bilden av ett stort överraskande anfall med tankar. Vi kände redan från våroffensiven till detta stridsmedel, men då hade det icke gjort något särskilt intryck på oss. Det faktum, att tankarna numera hade så tekniskt fullkomnats, att de övervunno de flesta av våra oförstörda gravar och hinderbälten, underlät i alla händelser icke att utöva en stark verkan på våra trupper. Stålkolosserna verkade mindre fysiskt tillintetgörande genom den eld, som från kulsprutor och lätta kanoner sprutade ur dem, än moraliskt upprivande genom sin relativa osårbarhet. Gent emot tanken kände sig infanteristen tämligen maktlös. Genombröto maskinerna skyttevärnslinjerna, trodde sig försvararen hotad i ryggen och övergav sin ställning. Jag betvivlade i alla fall icke, att våra soldater, ehuru de i försvaret sannerligen redan fått utstå tillräckligt, nog skulle finna sig till rätta även med detta nya fientliga förstörelsemedel, och att vår teknik snart och i tillräckligt lätthanterlig form skulle lämna oss medel till bekämpandet av tankarna.
Såsom man kunde vänta åsågo icke fransmännen sina engelska bundsförvanters sommar- och höstanfall under för fot gevär. Under senare hälften av augusti anföllo de oss vid Verdun och den 22. oktober nordost om Soissons. I båda fallen frånryckte de våra där stående arméer betydande ställningspartier och tillfogade dem avsevärda förluster. I allmänhet inskränkte sig den franska ledningen under andra halvåret till lokala anfall, sannolikt därtill tvungen genom de mördande förluster, som den lidit på våren, och vilka icke läto det synas rådligt för den att ånyo utsätta trupperna för lika svåra skakningar.
