PÅ BALKAN.
Fiendens anfall mot den bulgariska fronten i Macedonien under de sista sommarmånaderna 1917 hade icke förmått förändra läget på denna krigsskådeplats. Synbarligen avsåg Sarrail med dessa företag inga större mål. Han visade tvärt om en märkvärdig tillbakadragenhet, som utmynnade i en i stort sett nära nog fullständig overksamhet hos hans trupper.
Bulgarien betraktade vid denna tid den grekiska mobiliseringen med tilltagande oro. De underrättelser, vi själva erhöllo från Grekland, läto det synas ovisst, om det skulle lyckas Venizelos att skapa stridsdugliga truppförband. Till och med de så kallade venizelistiska fördelningarna voro en lång tid ingenting annat än overksamma statistgrupper, vilka mycket hellre uppträdde i hjälteroller på den macedoniska krigsteatern än i hjältemodig strid. Den egentliga och sunda kärnan av det grekiska folket avhöll sig alltjämt från deltagandet i en inrikes politik, som innebar ett uppenbart förräderi. De bulgariska bekymren berodde kanhända på en efterverkan från tilldragelserna år 1913.
I ASIEN.
Jag vänder mig nu till händelserna i Asiatiska Turkiet. Att utelämna en redogörelse för dem skulle jag anse såsom en orätt mot vår tappre och trogne bundsförvant. Vidare skulle genom denna brist skildringen av det väldiga dramat, vars scenerier sträckte sig från de nordiska haven till stränderna av Indiska oceanen, bliva ofullständig. Även här ämnar jag mindre sysselsätta mig med en beskrivning av tilldragelserna än med klarläggandet av deras inbördes sammanhang.
Våra hemmastrategers tankearbete befattade sig icke blott med fälttågsplaner i Mellaneuropa utan förlorade sig
