betecknade träffande nog läget för mig med orden: »Min enda förhoppning är, att fienden icke märker vår svaghet på denna farliga punkt.»
Fanns det nu någon som helst sannolikhet för att denna allvarliga svaghet vid Alexandretteviken skulle förbliva dold för fienden? Jag trodde det icke. Ingenstädes kunde det fientliga underrättelseväsendet så ohejdat utveckla sig och finna större stöd bland den brokiga folkblandningen än i Syrien och Mindre Asien. Det tycktes uteslutet, att den engelska högsta krigsledningen icke skulle ägt noggrann kännedom om förhållandena beträffande därvarande kustskydd. England kunde icke ens befara, att det med en framstöt från Alexandretteviken skulle råka in i ett getingbo; boet hade ju inga getingar. Gavs det alltså någonsin en utsikt till en glänsande strategisk bragd, så var det här. Bragden skulle hava gjort det största intryck på hela världen och dess djupgående verkningar icke undgått att utöva inflytande på vår turkiske bundsförvant.
Varför begagnade icke England detta tillfälle? Måhända förlamade ännu sjökrigserfarenheterna från Dardanellerföretaget de engelska lemmarna, kanhända var oron för våra undervattensbåtar för stor, för att man på fiendesidan skulle vågat sig på ett dylikt företag.
Historien kommer väl en gång att reda ut dessa frågor. Jag tillägger »kanhända», ty förutsättningen är, att England låter dem utredas. Vi erhålla dock någon inblick i den utslagsgivande brittiska tankeriktningen genom ett, visserligen före kriget fällt, yttrande av en hög brittisk sjöofficer. Denne gav vid tiden för Faschodakonflikten på den undrande frågan rörande hans försiktiga uppfattning av den engelska flottans roll i Medelhavet i händelse av ett engelskt-franskt krig till svar: »Jag har bestämd anvisning att icke sätta Englands ära från Trafalgar på spel.»
Äran från Trafalgar är stor och berättigad. Det gives klenoder av abstrakt art, vilka utgöra ett folks dyrbaraste ägodelar. England förstod att åt sig bevara en dylik klenod
