slösar med det av araberna så högt älskade guldet. I ryggen på den anglo-indiska armén, vilken, såsom man trodde, bragte de av turkarna kuvade och förtryckta arabiska stammarna i Mesopotamien den efterlängtade friheten, reste sig dessa befriade och vände sig mot sina föregivna befriare. Här måste dock finnas en makt, som verkar enande och icke blott ett yttre sammanpressande nödtvång, icke blott ett politiskt samliv utan en inre samhörighetskänsla. Icke heller kan de turkiska maktinnehavarnas myndighet uteslutande leverera denna enande kraft. Araberna kunde ju undandraga sig denna myndighet, de behövde endast med uppsträckta armar lämna skyttevärnen på den mot fienden vända sidan eller göra uppror i ryggen på de turkiska arméerna. Och dock göra de det icke. Är det tron, återstoden av en gammal tro, som här verkar sammanhållande? På goda grunder påstår man detta och bestrider det på lika goda. Här har vår förmåga att uppfatta det osmanska psyket nått sin gräns, vi måste lämna de stridande meningarna oavgjorda.
Alldeles utan livsmöjligheter kan således staten, trots de svåraste lyten, dock icke vara. Man hör även talas om utmärkta ämbetsmän, vilka vid sidan av sina pliktförgätna ämbetskamrater äro och visa sig vara män med stora planer och stor energi. En av dem lärde jag känna i Kreuznach. Det var Ismail Hakki, en man med många av sitt folks fel men dock en snillrik, rik begåvning. Skada blott att han icke vuxit upp i en jordmån av friskare krafter. Man sade, att han ingenting skrev, utan behärskade allt med sitt minne, därvid arbetande för tusentals vackra nationella planer, som sträckte sig långt utöver kriget in i framtiden! Vad som då för tiden huvudsakligen sysselsatte honom och som samtidigt utgjorde grunden till hans största makt var härens och Konstantinopels underhåll. Hade man avlägsnat Ismail Hakki, så skulle turkiska armén lidit brist på allt; den skulle fått umbära ännu mycket mera, än vad den delvis redan måst göra, och Konstantinopel skulle måhända fått
