ofullständig. Dock, vem skall väl någonsin förmå giva en fullständig framställning av den tid, om vilken jag skriver? Det kommer alltjämt att uppstå nya »varför» och »huru». Luckor komma alltid att kvarstå, alldenstund så mången mun, som man nödvändigt behövde för vinnande av upplysningar, för alltid tystnat. Jag kan icke ens giva en i sig själv avslutad bild utan endast några konturer här och några drag där, mera såsom en karaktärsteckning än såsom en fullbordad tavla. Jag börjar skenbart godtyckligt, då jag först vänder mig till Orienten.
»Turkiet är en nolla» kunde man före kriget läsa i en handling, i en tysk, således icke uti en mot Turkiet politiskt avvog handling. En egendomlig nolla, som försvarade Dardanellerna, intog Kut-el-Amara, drog mot Egypten och bragte den ryska offensiven i armeniska höglandet att stanna! En för oss värdefull nolla, vilken, som jag redan sagt, nu drager hundratusen fientliga soldater på sig, kärntrupper, vilka gnaga på de turkiska gränsländerna och väl också intränga i dessa, men utan att kunna sluka huvuddelarna!
Vad är det, som giver denna nolla dess inre kraft? En gåta till och med för dem, som i dessa tider, ja redan långt dessförinnan, levat i osmanernas land! Slö och likgiltig förefaller den stora massan, självisk och oemottaglig för högre folkliga känslor en stor del av de högre kretsarna. Hela staten uppenbarligen bildad av folkstammar, vilka, skilda av djupt gående klyftor, icke hava något gemensamt inre liv. Och ändå består denna stat och visar statlig kraft. Konstantinopels makt synes hava sina gränser vid Taurus, över Mindre Asien råder intet verkligt turkiskt inflytande, men detta oaktat stå alltjämt turkiska arméer i de långt avlägset liggande Mesopotamien och Syrien. Araberna därstädes hata turkarna, turkarna araberna. Och dock slåss allt fortfarande arabiska bataljoner under de turkiska fanorna och löpa icke i massor över till fienden, vilken icke blott lovar dem guld och gröna skogar utan verkligen rikligt
