de bulgariska fördelningarna norra Donaustranden, till vilken de på sin tid nästan motvilligt hade gått över.
Icke heller den bulgariska bilden är sålunda ogrumlad. Vi kunna emellertid påräkna fortsatt förbundstrohet, åtminstone så länge vi kunna och vilja uppfylla Bulgariens stora politiska anspråk. Men då sedermera på sommaren 1917, till följd av tyska pressuttalanden och tyska parlamentariska yttranden, tvivel börja uppstå så väl i Sofia som vid de bulgariska arméerna, huruvida vi även verkligen vilja uppfylla våra löften, då lyssnar man bekymrat på oss och vad värre är, man blir misstrogen mot oss. Partierna kräva nu med ökad styrka Radoslawows avgång. Hans utrikespolitik erkännes som storslagen, detta medgives till och med nu av alla, men han synes icke längre vara mannen att genomdriva den gent emot bundsförvanterna. Hans inrikespolitik är dessutom förhatlig för många. Nya män böra komma till styret, de gamla hava enligt bulgarisk mening redan alltför länge suttit vid statens köttgrytor. Man tycker, att de borde kunna vara mätta. Allt, som sammanhänger med Radoslawow, skall bortrensas ur regeringen från den högste ämbetsmannen ned till byfogden, så fordrar det parlamentariska, det s. k. fria styrelsesättet. Detta skall ske nu mitt under kriget!
Om Österrike-Ungern har jag ej mycket att säga. Svårigheterna i det inre av landet hava icke blivit mindre. Jag har redan omnämnt, huru försöket att med mildhet försona de statsupplösande tjeckiska elementen fullständigt misslyckades. Nu vill man försöka att genom ytterligare framhävande av kyrkans makt och inflytande, genom exponerande av religiösa känslor, lägga ett enande band omkring de från varandra strävande delarna av riket, eller åtminstone omkring dess mest inflytelserika kretsar. Icke heller detta försök medför det åsyftade resultatet. Det åstadkommer tvärt om ytterligare splittring och uppväcker misstroende även på de håll, där hittills endast rått hängivenhet. Den ömsesidiga motviljan folkstammarna sinsemellan skärpes
