genom olikheten uti livsmedelstilldelningen. Wien svälter, under det att Budapest har tillräckligt med födoämnen. Den tyske böhmaren dör nästan av utmattning, under det att tjecken knappast behöver umbära någonting. Olyckligtvis har skörden delvis slagit fel. Detta ökar den inre krisen och kommer att ytterligare öka den. Österrike-Ungern saknar icke såsom Turkiet de tekniska medlen att åstadkomma en utjämning mellan överskotts- och bristområden. Men det saknar en enhetlig vilja, en statlig makt, som kan driva sin vilja igenom. Så har de politiska motsatsernas gamla onda, med alla sina förintande följder även trängt in på det enkla livsuppehällets område. Ej underligt att fredslängtan växer, och att tron på en lycklig utgång på kriget avtager. Det ryska sammanbrottet verkar därför mera upplösande än styrkande. Frånvaron av fara från detta håll synes icke höja sinnena utan i stället göra dem mera likgiltiga. Till och med segern i Italien mötes med jubel endast av vissa delar och kretsar bland folket. Stoltheten genomtränger icke längre den stora massan, vilken delvis och tidtals verkligen hungrar. Ganska mycket av det, som man ännu före den gamle kejsarens död höll högt, har förlorat sin sedliga betydelse. Statens ära trampas av tjeckiska och andra uppviglare mer än någonsin under fötterna. Det skulle sannerligen behövts starkare nerver än de, som förefunnos hos regeringsmyndigheterna, för att ännu längre kunna motstå trycket från massorna, vilka delvis krävde fred till varje pris.
Och nu till vår egen hemort.
Mitt under de stridstider, om vilka jag långt tidigare talat, försiggå i vårt fosterland djupgående och ödesdigra förändringar i det inrikespolitiska tillståndet. Krisen karakteriseras genom rikskanslerens von Bethmann avgång. Om jag i början hade antagit, att våra åsikter rörande det genom kriget skapade läget överensstämde, måste jag med tiden till min ledsnad alltmer inse, att detta icke var fallet. Ledningen av kriget hade överlämnats till mig och för detsamma
