1917 vann riksdagens bifall, sålunda på samma dag som den ryska krigsmaktens dödskamp blev uppenbar. Jag vet mycket väl, att bland de sakliga skäl, som voro utslagsgivande för denna resolution, spelade mångahanda missräkningar så väl i fråga om krigets gång som rörande de synbara resultaten av vårt U-båtskrig en stor roll. Beträffande det berättigade i ett dylikt misstroende gent emot vårt läge kunde man vara av olika uppfattning — som bekant bedömde jag det gynnsammare — men såsom fullständigt felaktigt anser jag mig böra döma det sätt, varpå man från parlamentarisk sida beslöt sig för ett sådant steg. Vid en tidpunkt, då fienden med ett riktigt politiskt uppträdande från tyskarnas sida kanske skulle varit glad, om han av pulsslagen hos vårt folk kunnat sluta sig till någon som helst tyst böjelse för fred, skreko vi ut vår fredslängtan rakt i öronen på honom. De ordalag, i vilka man försökte omkläda sakens innebörd, voro alltför genomskinliga, för att de skulle hava kunnat vilseleda någon enda i det fientliga lägret. På det sättet fingo Clémenceaus ord: »jag för krig!» hos oss ekot: »vi söka fred!»
Jag vände mig mot denna fredsresolution icke från den mänskliga känslans ståndpunkt utan från soldatens. Jag förutsåg, vad den skulle komma att kosta oss och uttryckte detta med orden: »Minst ytterligare ett krigsår!» Ytterligare ett krigsår uti vårt eget och våra bundsförvanters svåra läge!
