slagen fiende, men med vilka man dock icke hade bort våga framträda till en motståndare, som hittills hade stridit framgångsrikt, och som nästan överallt stod djupt inne uti fiendeland?»
Mitt svar härpå var då och är ännu följande:
Under det att vi slogo de fientliga arméerna, riktades blickarna hos deras regeringar och folk oförskräckt på utvecklingen av de inre förhållandena i vårt fosterland och våra allierades länder. De svagheter, vilka jag skildrat i det föregående, kunde icke förbliva dolda för fienden. Dessa svagheter stärkte hans för oss så ofta oförklarliga förhoppningar och hans vilja att segra.
Icke blott det fientliga underrättelseväsendet, som arbetade under de tänkbarast gynnsamma förutsättningar, gav fienden den önskvärda fullständiga inblicken uti våra förhållanden, utan vårt folk och dess politiska representanter gjorde heller icke något för att dölja de inhemska missförhållandena för fientliga ögon. Tysken visade sig ännu icke så politiskt skolad, att han kunde behärska sig. Han måste uttala sina tankar, huru mycken förödelse de än för ögonblicket åstadkommo. Han trodde sig böra tillfredsställa sin fåfänga genom att meddela hela världen sitt vetande och sina känslor. Om han genom detta uppträdande gagnade eller skadade fosterlandet, var, med de svävande världsborgerliga begrepp, i vilka han mången gång levde, för honom i de flesta fall en fråga av underordnad betydelse. Han trodde sig hava talat rätt och klokt, var själv belåten därmed och förutsatte, att även hans åhörare skulle vara det. Därmed var saken för honom bragt ur världen.
Detta fel har mer än militära missöden skadat oss i den stora kampen för vår nationella tillvaro. Bristen på politisk självbehärskning, sådan den för engelsmannen blivit en andra natur, frånvaron av en från kosmopolitiska svärmerier fullständigt frigjord fosterlandskärlek, sådan som genomströmmar fransmannen, anser jag slutligen även vara orsakerna till den tyska fredsresolutionen, som den 19. juli
