FRÅGAN OM OFFENSIV PÅ VÄSTFRONTEN.
AVSIKTER OCH UTSIKTER FÖR 1918.
Inför de allvarliga skildringar, med vilka jag avslutade föregående avdelning av min framställning, torde man med fullt fog kunna fråga mig, vilka utsikter jag ansåg mig hava för att genom ett sista stort vapenskifte bringa kriget till ett gynnsamt slut.
Uti mitt svar frigör jag mig från politiska synpunkter och talar uteslutande från soldatens ståndpunkt, i det att jag till en början vänder mig till förhållandena hos våra bundsförvanter.
På grund av Rysslands och Rumäniens militära maktlöshet samt Italiens svåra nederlag trodde jag Österrike-Ungern så militärt lättat, att det icke borde vara svårt för Donaumonarkien att uthärda det nu inträdda krigsläget. Bulgarien ansåg jag fullt vara i stånd att hålla ut gent emot ententestridskrafterna i Macedonien, så mycket mer som de bulgariska stridskrafter, vilka ännu stodo emot Ryssland och Rumänien, inom överskådlig framtid fullständigt skulle kunna frigöras för användning i Macedonien. Även Turkiet hade genom Rysslands sammanbrott fått tillräcklig lättnad i Mindre Asien. Det hade därigenom, så vitt jag kunde bedöma, fått tillräckliga stridskrafter frigjorda för att avsevärt kunna förstärka sina arméer i Mesopotamien och Syrien.
Enligt min uppfattning berodde således våra bundsförvanters fortsatta uthållighet, bortsett från deras goda vilja, uteslutande på det målmedvetna användandet av de
