Sida:Ur mitt liv.djvu/289

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
287

förhandlingssalen i Brest-Litowsk de vildaste agitationstal från revolutionära doktrinärer. De breda folklagren i alla länder uppmanades av dessa politiska uppviglare att genom upprättandet av ett skräckvälde skaka av sig det slaveri, som tryckte dem. Frid på jorden skulle tryggas genom massmord på borgerskapet. De ryska underhandlarna, framför allt Trotzki, neddrogo förhandlingsbordet, vid vilket försoning mellan mäktiga fiender skulle åstadkommas, till en talarestrad för usla agitatorer. Under sådana förhållanden var det icke underligt, att fredsförhandlingarna icke gjorde några framsteg. Enligt min uppfattning bedrevo Lenin och Trotzki aktiv politik, icke såsom slagna utan såsom segrare, i det att de försökte tvinga in den politiska upplösningen i vår härs leder och rygg. Under sådana förhållanden hotade freden att bliva sämre än ett vapenstillestånd. Våra regeringsombud hängåvo sig nog vid behandlingen av fredsfrågorna i det fallet åt en falsk optimism. Högsta krigsledningen vågar för sin del påstå, att den insåg farorna och varnade för dem.

De svårigheter, under vilka vår tyska representation arbetade i Brest-Litowsk, må hava varit huru stora som helst, det var dock i alla fall min plikt att, med hänsyn till våra tilltänkta operationer på västfronten, yrka på, att snarast möjligt fred uppnåddes på ostfronten. Men först då Trotzki den 10. februari vägrade att underteckna ett fredsfördrag, men ändå förklarade krigstillståndet avslutat, kom det fart i ärendet. I detta Trotzkis alla folkrättsliga principer hånande uppträdande kunde jag icke se något annat än ett försök att fortfarande hålla frågan på ostfronten svävande. Huruvida vid detta försök även ententens inflytande var verksamt, vill jag låta vara osagt. I varje fall var det dåvarande tillståndet ur militär synpunkt outhärdligt. Rikskanslern greve von Hertling anslöt sig till denna högsta krigsledningens åsikt. Hans majestät kejsaren beslöt den 13. februari, att fientligheterna på ostfronten åter skulle upptagas den 18. i samma månad.