Operationens genomförande stötte nästan ingenstädes på allvarligt fientligt motstånd. Den ryska regeringen insåg nu den fara, som hotade den. Den 3. mars undertecknades i Brest-Litowsk freden mellan fyrmaktsförbundet och Storryssland. Den ryska militärmakten hade därmed även juridiskt utträtt ur kriget. Stora landsdelar och folkslag hade bortsprängts från den förut hela ryska kroppen och en djup klyfta uppstått i det egentliga Ryssland mellan Ukrajna och Storryssland. Randstaternas bortskiljande från det förra tsarriket på grund av fredsvillkoren var i första hand en militär vinst. Därigenom hade, om jag så får uttrycka mig, en vidsträckt förterräng mot Ryssland skapats på andra sidan om våra gränser. Från politisk synpunkt hälsade jag befrielsen av de baltiska provinserna med tillfredsställelse, emedan det kunde antagas, att tyskheten därstädes hädanefter mera fritt skulle få utveckla sig och en utvidgad tysk kolonisering av ifrågavarande område kunna börja.
Jag behöver väl icke särskilt försäkra, att förhandlingarna med en rysk skräckregering ytterst litet motsvarade mina politiska åsikter. Men vi hade varit tvungna att först och främst en gång komma till ett slutligt fördrag med de nuvarande maktinnehavarna i Storryssland. För övrigt var ju allting där vid tiden i fråga i största jäsning, och personligen trodde jag icke på någon längre varaktighet för den dåvarande terrorns herravälde.
Trots fredsslutet var det emellertid ännu icke möjligt för oss att bortföra alla våra stridsdugliga trupper från ostfronten. Vi kunde icke helt enkelt överlämna de ockuperade områdena åt sitt öde. Enbart uppdragandet av en barriär mellan den bolsjevikiska hären och de av oss befriade länderna fordrade oavvisligt kvarlämnandet av starkare tyska trupper på ostfronten. Ännu voro våra operationer i Ukrajna icke avslutade. Vi måste marschera in i detta land för att bringa reda i därvarande politiska förhållanden. Endast under förutsättning att detta lyckades, hade vi utsikten att från det ukrajnska området erhålla
