mot fienden, som nöjt sig med erövringen av byn. Också den utrymmer han emellertid snart för att sluta sig till sin armés allmänna återtågsrörelse.
I Rosberitz återfunno vi prins von Hohenzollern, som emellertid tyvärr kort tid efteråt på lasarettet uti Königinhof dukade under för sina sår. Hans trogna betäckning hade fienden bortfört såsom fångar. Även ur min pluton delade flera grenadjärer detta öde, sedan de i ett tegelbruk tappert försvarat sig. Då vi under den fortsatta framryckningen två dagar senare mot aftonen intogo bivack sydväst om fästningen Königgrätz, infunno de sig där åter hos oss. Fästningens kommendant hade skickat ut dem i riktning mot de preussiska lägereldarna för att slippa omsorgen för deras förplägnad. De hade turen att just träffa på sitt eget truppförband.
På aftonen samma dag slaget stod, framryckte vi ytterligare ända till Wsestar och kvarstannade där, tills vi lämnade slagfältet. På grund av mitt sår i huvudet ville läkaren skicka mig till ett lasarett, men i avvaktan på ett andra slag bakom Elbe nöjde jag mig med omslag och ett lätt förband samt fick hädanefter på marscherna bära mössa i stället för hjälm.
Det var egendomliga känslor, som rörde sig hos mig aftonen den 3. juli. Näst tacksamhet mot Herren Gud, trädde det stolta medvetandet i förgrunden att hava deltagit i ett verk, som bildade ett nytt ärofullt blad i den preussiska härens och fosterlandets historia. Även om vi icke ännu till fullo överskådade den fulla räckvidden av vår seger, stod det dock redan nu klart för oss, att det gällt mera än i de föregående striderna. Med trofasthet tänkte jag på de stupade och sårade kamraterna. Min pluton hade förlorat hälften av sin styrka, ett bevis på, att den gjort sin skyldighet.
Då vi den 6. juli på en krigsbro övergingo Elbe vid Pardubitz, inväntade kronprinsen därstädes regementet och uttalade till oss sitt erkännande för dess förhållande under
